Förlossningsrädsla, jag tror det grundar sig i så många olika orsaker!

Det finns så många som är emot smärtlindring och snitt, dom säger att det inte är naturligt. Men kom ihåg det då när du går till tandläkaren nästa gång, dra ut tanden utan bedövning, det är ju det “naturliga”. Eller snitt, man ska föda naturligt. Visst, “naturligt”, men när är det inte naturligt längre?

När man är så rädd att man inte tänker på annat än förlossningen från det att man plussar till man går in i vecka 41?

När man måste ta till sugklocka och dra ut ett barn genom att suga fast i huvudet så att mamman spricker hela vägen?

När man har haft värkar i över 30 timmar, inte sovit, inte ätit, mår så dåligt att man tror man ska dö och ändå inte öppnat sig mer än 2-3 cm? 

När barnets hjärtljud flertalet gånger försvinner eller blir så pass låga att både föräldrar och personal blir oroliga?

Jag är inte för eller emot något sätt, alla sätt som funkar är bra! MEN kalla det inte att föda NATURLIGT, då kan vi börja att amputera och ge en pinne att bita i och en rejäl slurk whiskey innan man kapar en hand eller ett ben! 

Men jag är rädd för båda, varför? Med Freya så gick jag igenom 36 timmar av värkar innan dom bestämde, eller gav mig ett “val” av oplanerat, akut kejsarsnitt. Anledningen var att jag öppnat mig 3cm på 36 timmar, hade fruktansvärt ont, blev hög och helt borta av en spruta smärtlindrande, samma spruta försvagade Freyas hjärtljud, fick dropp för att kvickna till, när vattnet gick så försvann Freyas hjärtljud helt under ett par minuter innan dom hittade hjärtslagen igen. När dom väl fick mitt godkännande att ta ut Freya med snitt så grät jag, jag var så jävla rädd. Jag hade redan fått epidural, som jag absolut inte ville ha men eftersom jag inte svarade bra på annan bedövning så hade jag i stort sett inget annat val, så jag slapp iallafall att sätta en nål i ryggen innan operationen, och hade jag inte haft den hade jag kanske blivit sövd. Jag var livrädd för att bli uppskuren vid vaket tillstånd, att bli dragen, sliten i, rädslan att inte bedövningen skulle ta tillräckligt. Jag skakade och grät,  av lättnad och av rädsla. Lättnad över att få se mitt barn, förhoppningsvis levande…

10:45 en torsdag kom hon ut, genom mitt väldigt naturliga snitt, det som gjorde att vi båda överlevde förlossningen. Hon hade bajsat i fostervattnet, det tyder på att hon utsatts för enorm stress. Hennes huvud var spetsigt, hon hade försökt att komma ut genom min fjuttigt 3 cm öppna livmoder, därför att hon var redo att komma ut, men det gick inte. För 100 år sedan hade vi båda dött…

Nu är jag rädd för att samma sak ska inträffa igen, jag och Sascha har aldrig varit så rädda, rädda för att våran dotter inte skulle komma ut levande. 

Jag är lika rädd att bli uppskuren vid vaken tillstånd som att kanske klara av en vaginal födsel, där en moderkaka ska krystas ut efter att man redan klämt ut ett barn, och kanske spricker man massor och måste bli sydd mitt i lyckan av att hålla sitt nyfödda barn, och kanske får man så ont att man inte kan sitta på ändan i flera veckors tid.

Men med alla scenarion genomtänkta, så känns nog vaginalt som det bättre alternativet…. Även fast båda känns som pest eller kolera valet 🙄 Kanske ska tillägga att jag kommer att rådgöra med min barnmorska och läkaren på förlossningsavdelningen innan jag tar ett beslut. Kanske blir jag tillsagt att jag inte har något annat val än att ta ett snitt, hoppas dock att jag får välja själv…

Leave a Reply